Vi har förts hit av den Kejserliga Preussiska Akademin för Maskiner och Primater, förts över havet i brädlådor till en ö, på ön till en plats vid foten av ett vulkanberg, på platsen till en inhägnad utan egentliga utsikter, och under hela denna besynnerliga färd blivit betittade och klämda på av doktor Iris Wilhelmina K och kandidaten Wolfgang.
Vi är ett outrett species schimpans med högt utvecklad tektonisk förmÃ¥ga. Det förra betyder att vi är namnlösa, det senare att man gör stor affär av att vi kan gÃ¥ upprätt. Om Ni förvÃ¥nas över vÃ¥rt minne, sluta med det. Vi kan försäkra att vi kommer att minnas ön och inhägnaden, doktor K och Wolfgang och mÃ¥nga andra ting, till den dag vi somnar in i vÃ¥rt sista näste. Om Ni förvÃ¥nas över vÃ¥rt sprÃ¥k, fortsätt sÃ¥ — vi är själva förvÃ¥nade. Orden är inte vÃ¥ra, de är inte Era, de är som bältdjur: bepansrade hemlighetsfulla väsen pÃ¥ marken. Bältan kan sätta av i sprÃ¥ng eller stÃ¥ blickstilla. DÃ¥ bältan spelar död är den bÃ¥de där och inte där. Man kan frÃ¥ga: “Är du där, bälta?” Man kan lÃ¥ta den vara, eller försöka slÃ¥ ihjäl den.
Utöver människorna själva, är det mest förunderliga pÃ¥ denna plats utan tvivel de svÃ¥rtydda turerna vid frukost, lunch och middag. Till att börja med gav man oss att äta utan krumbukter, men numera vill Wolfgang inte ge oss maten — istället hänger han bananer i takets galler. Där vinkar de, sÃ¥ goda, svarta och gula, smÃ¥ och söta, men alltid utom räckhÃ¥ll för oss, och vi förväntas utföra en alltmer besynnerlig exercis för att komma Ã¥t dem. Första gÃ¥ngen släpade Wolfgang in trälÃ¥rar i inhägnaden. SÃ¥ lämnade han oss utan ett ord. Vi stod handfallna. Varför hänga bananerna där? Varför skämma vÃ¥r inhägnad med dessa hemska lÃ¥rar, vilka vi mindes med fasa frÃ¥n vÃ¥r sjöfärd? Vi förstod att vi pÃ¥ nÃ¥got vis förolämpat honom och ägnade dagen Ã¥t en villrÃ¥dig konferens — vi gastade och mumlade, än tillsammans, än var för sig, tiden för frukost kom och gick, sÃ¥ ocksÃ¥ lunch, och ännu dÃ¥ mörkret föll hade vi varken blivit klokare eller mättare. Wolfgang och doktor K hade hela denna tid försökt hÃ¥lla sig gömda i närheten. Detta fann vi först vansinnigt komiskt, men den komik finns ju inte som räcker en hel dag. (Vi ropade ocksÃ¥ Ã¥t dem att variera sig, men de ville inte svara.) Vi övergav dÃ¥ vÃ¥ra fruktlösa spekulationer. Vi staplade trälÃ¥rarna pÃ¥ varandra, byggde med andra ord ett träd till de trädlösa frukterna, och klättrade upp och tog ner godsakerna. DÃ¥ steg doktorn fram, och i hennes släptÃ¥g Wolfgang. De var nu bÃ¥da mycket vänliga och ville dalta med oss. Självfallet trodde vi att allt groll, känt och okänt, nu var utagerat — WA-HA! — som vi tog miste! Dagen därpÃ¥ hade lÃ¥rarna fyllts med sten! För att fÃ¥ tag pÃ¥ frukten mÃ¥ste vi alltsÃ¥ först ta ut stenarna för att alls kunna stapla lÃ¥rarna! Vi antog att avsikt lÃ¥g bakom dessa övningar, vi menar en utstuderad baktanke, kanske sprungen ur leda, dumhet eller elakhet, kanske ur en oförmÃ¥ga att sitta ned och uppskatta frukt, men vi har numera slutat spekulera och finner oss i doktorns pÃ¥fund — de är trots allt inte smärtsamma, om än outhärdligt trÃ¥kiga. LÃ¥rarna har försetts med lock och hänglÃ¥s, och en svart lÃ¥da stÃ¥r i inhägnadens ena hörn. VÃ¥ra mÃ¥ltider föregÃ¥s sÃ¥ledes av denna tur: GÃ¥ till svarta lÃ¥dan, öppna lockets hasp och ta ut nyckeln ur lÃ¥dan, gÃ¥ till lÃ¥rarna, lÃ¥sa upp lÃ¥set pÃ¥ varje lÃ¥r, öppna den och tömma den pÃ¥ sten, sÃ¥ stapla lÃ¥rarna pÃ¥ varandra, etc. Denna enfaldiga matvetenskap benämner doktor K helt högtidligt “kommandosekvensen”. Doktorn vill gärna se det som en övning för minnet, men vi tvivlar. Avsikten tycks vara att krÃ¥ngla och syftet att fresta pÃ¥ vÃ¥rt humör.
De liknar oss, Wolfgang och doktor K. Wolfgang har en kittlargren mellan benen, det vet vi säkert, vi har sett den flera gånger om nätterna. Förmodligen har doktor K ett kittlarhål, men det återstår att se. Wolfgang liknar oss också i det att han tillbringar en stor del av dagen under doktor K:s finger. Fingret är ofta i luften, pekande hit och dit, och Wolfgang ilar, ja ilar mer än vi, i alla väderstreck ledd av detta finger.
Wolfgang menar något, blir tillrättavisad, menar något lite igen, får en åthutning. Detta ideligen. Med denna lek trivs de och vi kan inte begripa varför de inte vill handha varandra, vi menar vill klappa och klia, kittla och stryka, varandras huvuden, ryggar och bakar, eller Wolfgangs gren och doktor K:s förmodade hål, då skulle trivseln växa till stormtrivsel under höga tjut. Vi har enträget propagerat för detta men aldrig blivit hörda, senast då doktorn försökte hantera oss med verktyg — så oerhört enfaldigt. Vi ville visa det rätta sättet, men hon skrek och ställde sig käpprak i ett hörn av inhägnaden. Hela hon, vi menar framsidan, avvisade oss utan tvivel, men då hon lyfte fingret och gick sin väg såg vi att hennes örsnibbar och baksida övervägde att trivas med oss. Vi satte då av i cirklar och ropade för att locka henne tillbaka. Wolfgang å sin sida stod mycket stilla, upptagen av de funderingar som skiftar färgen i människors ansikten.
De har en koffert. I kofferten förvaras skyltar med tecken. Wolfgang visar ett par tecken, vi förväntas apa efter, så vi visar ett par likadana. Det hela är fantastiskt tråkigt och vi tuggar ibland på tecknen. Maten här är inte dålig, men vi är inte helt vana vid den — vi får gaser och outhärdlig klåda i tandköttet, då kommer hörnen på tecknen väl till pass. Idag försvann exempelvis 
Då kan Wolfgang och doktor K studera oss noga och kratsa på papper, eller jämra sig och försöka rädda ett tecken innan det gnagts till smulor. För att vara lagda åt det språkliga är alltså Wolfgang och doktorn osedvanligt, för att inte säga olyckligt, fästa vid tecknen i kofferten. Deras beroende gör dem illa rustade för tankesprång, som att tänka diet till tandkött, vitkål till klåda, gasös vantrivsel till vaniljdoftande glädje med mera i samma riktning.
Ett öronbedövande krux av metall föll frÃ¥n himlen. Ur kruxet visade sig en lingvist. Han var inte imponerad av kofferten med tecken, än mindre av oss. Lingvisten var en pekare som doktor K. Han pekade pÃ¥ oss och sade “Apor är apor. Och namnet Wittgenstein bör fÃ¥ varje sann lingvist att störta mot nödutgÃ¥ngen.” Han pekade mera och lade ut texten om självgenerativ grammatik och arbiträr alstring av betydelse. Till slut sade han: “Men alla människor är av naturen poeter.” Vi kastade sten pÃ¥ honom och ropade CHA-CHA-WO-ESOS. 1
Idag infördes nya stationer i matgången: Ett blått skåp och en röd hink. I hinken ligger nyckeln och hinken själv står utanför inhägnaden. I svarta lådan finns istället en avbitartång. Vi tar avbitaren ur svarta lådan, går till blå skåpet, öppnar skåpet, tar ut tre käppar omvirade av rep, knipsar av repet med avbitaren, sätter ihop käpparna till en enda lång käpp, sticker ut käppen genom gallret och lyfter in röda hinken. I övrigt är allt sig likt och vore trist att upprepa här. Om kommandosekvensen förut bestod av 9 kommandon, så består den nu av 18 — allt detta enligt doktor K. Vi tvivlar fortfarande. Man kunde lika gärna säga 22 eller 30 eller rentav 118. Det är en definitionsfråga.
På natten visade sig Wolfgang. Han vankar ofta naken i mörkret, vit och kal, vi menar helt bar — blott iförd kalufserna på huvudet och på mitten. Han är då liksom tröstlös och talar med sig själv, skrattar, gråter, hickar, klagar hip-hip-hurra, allt detta om vartannat. En gång hukade han på alla fyra och ylade mot vulkanens skugga. Inatt förblev han dock tektonisk och turnerade vid inhägnaden, envist ältande, plötsligt skrattande, så muttrande och ryckande i gallret, som om han och inte vi var instängd därute. Han sade:
KOO-GII-TOO-HI-HI-HI-OI-OI-HI-HI
RRR-GO-ZUM-HA-HA-HA-OAA
HA-HA-HA-OAA
Wolfgang är utan tvivel inte en apa utan en hel människa, vi menar ett verkligt lingvistiskt specimen: en arbiträrt alstrande varelse med självgenererade hål i huvudet och grammatiska sorger i hjärtat. Vi är inte som ni. Ni är arbiträrer i behov av tröst. Ni är ledsna, alltså hittar ni på. Vi behöver ingen tröst. Vi kastar sten på språkvetare och säger CHA-CHA WO-ESOS.1
Ordet kan sätta av i väldig fart, eller det kan stå stilla. Då ordet spelar död är det både där och inte där. Man kan låta det vara, eller försöka slå ihjäl det. Ord, är du där? Du kan borra och gräva, bita och riva, klättra och hoppa ur varje bur som satts omkring dig.
Ingen konstruktion kan stå emot aprikets skratt.
Bortom gallren reser sig stammarna.
Bortom bräderna börjar skogen.
Det kommer att ske.
1. R. Gordon-Lynch, Phonographic Impressions of Wild Primates, To Which is Annexed, An Essay, concerning the Question of the Mono- or Polygenesis of Languages, Animal & Human. . . etc. (Edisonia IX), Anapolis 1892, Appendix K.86: KA-KA-POO-ES-OZ.