The Outlook, A Family Paper. The Outlook Company, New York. Amerikansk tidskrift, teologiskt liberal, socialt och tekniskt reformvänlig. Redaktionell ledning våren 1914: Lyman Abbott, Hamilton W. Mabie, Theodore Roosevelt, och R. D. Townsend.
Läsarna
The Outlook kallar sig ‘familjetidning’. Dess läsare är den bildade medelklassen, vid den aktuella tiden sig definitivt etablerande som det moderna samhällets drivande skikt. Vad vi ser inför oss är ett material av det slag som torde ha fÃ¥tt Walter Benjamin att tjuta av glädje: Trivia som urkund.
Svepande formulerat: Läsekretsen utgörs av den klass som går i bräschen för den explosionsartat växande konsumtionen, och som tillskansar sig uppgiften att administrera, snarare än att handgripligen utföra, den episka produktion som masskonsumtionen kräver.
The Outlook’s skribenter stÃ¥r pÃ¥ god fot med sina läsare. Ofta förekommande är formeln “our readers/the reader will be interested in —” för att peka ut tidigare publicerat material i besläktade ämnen.
Ovan: THE VERMONT BATTLING WITH OLD NEPTUNE. This fine photograph of a battle-ship struggling with the elements was taken by a member of the crew of the Wyoming.
Nedan: THE DELAWARE IN A FIGHT WITH THE WAVES. In The Outlook of Januray 10 the Vermont was shown in similar combat; our readers will be interested in comparing the pictures of the two vessels while grappling with their common enemy.
Flera veckor skiljer publikationen av de två bilderna. Den krigiska inramningen är typisk. Våren 1914 råder war- och fight against the forces opposing progress, - State socialism, - Poverty, - Disease, - Crime, - Racial degeneration, - Immorality in the moving pictures . . . för att nämna blott en del. Till och med Mortality, vår dödlighet, utmanas av försäkringsbolag och folkhälsans utopister. Här besegras havet, tidstypiskt benämnt som något urmodigt: Old Neptune, av modernitetens emissarier i maskiner av stål.
Bilderna är snarlika — ett upprört vatten krönt av en maskin — vad finns att jämföra? Vilket är det mentala fält som gör tilltalet möjligt, Our readers will be intersted in . . . Vilken är bildernas gemensamma projektion på läsarnas näthinna?
Maskinen
Orden teknik och teknologi gör inte föremålet rättvisa. Istället kommer maskin att användas på ett spänningsladdat sätt. Samtliga nedan anförda exempel inbegriper närvaron av något slags maskin samtidigt som artiklarna badar i ett elektrifierat maskinbegär: Maskinen är både fysisk och drömsk.
Texten
Noteringarna föranledda av The Outlook är inte uttolkningar, de är förevisanden. Inget är i tematiskt hänseende nytt, tvärtom: I The Outlook talade man om det vi talar om. Det är endast den frapperande klartext som präglar tidskriftens hållning visavi det moderna som följande noteringar försöker visa upp.
Våren 1914 tycks det moderna ha visat sig som ett vägskäl, som något manifest inför vilket The Outlooks skribenter och läsare ställde sig märkligt befriade från sublimationer. Läsupplevelsen är egendomlig, för att inte säga skakande:
Dessa våra andliga förfäder rekvirerar och anammar det moderna i en medveten akt av transformation. Deras klartext slår tillbaka mot oss på främst två fronter: Frågan inställer sig om vi ersatt klarsyn med glömska, och om våra tekniker för avkodning faktiskt tjänar glömskans syften. Vilket syfte tjänar instrument för dechiffrering vilka krypterar det som inte tycks vara krypterat? Vilket syfte tjänar det i många fall dunkla avkodandet av vår modernitet när dess urkunder i så hög grad är befriade från kod?
I denna inledande text görs korta nedslag i hela volymen för 1914. Den andra delen + Kameran och imperieögat ^ ägnas en enskild artikel i The Outlook.
Our time
VÃ¥ren 1914 förbluffades man ännu över “sin tid och sin förmÃ¥ga” och visade gärna upp skillnaderna mot det gamla. Detta självförhärligande torde vara inledningen till det krympande av perspektiven vilket kulminerat i vÃ¥r egen tids samtidsmani. Är inte vi närmast pavlovskt präglade att endast ta samtiden till urkund för att föra vÃ¥ra liv?
Om människor förr regerades av långt verkande krafter, utgör föreställningen om Our time, strax upptagen i individens egometabolism i skepnad av My time, ett modernt substitut. Men den är knappast tillräcklig, eller ens sann. Vid den tid vi behandlar uppfanns psykoanalysen som en påminnelse om vår inherenta primitivitet. Den emottogs som en onämnbar sexskandal, men ramaskrina maskerade den egentliga skandalen: Att Freud gick på tvärs mot det moderna när han beskrev människor som ineffektiva och kaotiska knippen av lust, och dessutom tog antiken till matris för centrala delar av sitt tankebygge.
“The picture’s the thing. So our most progressive journals have supplemented the linotype with the half-tone.” The Outlook gÃ¥r i täten för bildtryck, och detta brott mellan gamla tiders tekniker och de nya sätter prägel pÃ¥ framdrömmandet av samtiden. Our time är kort, blott en skiva tid presterad av slutare som upphörligt öppnas och stängs.
Har den fotografiska bilden nÃ¥gonsin sedan dess pÃ¥ allvar betraktats som trompe-l’oeil? Med fotografiet gör en förment “realitet” sitt intÃ¥g i representationen, och omvänt antar historien, med dess urmodiga Ã¥tergivningar, skepnad av charmerande fabel.
FrÃ¥n illustration till foto - frÃ¥n fabel till “realitet”
En av modernitetens främsta myter tar form — att verklighet är den tunna spalt som benämns Our Time. Framsteg illustreras med jämförande vyer gravyr < > fotografi. Ur Lyman Abbotts artikelserie ‘Reminiscences’, minnen frÃ¥n det gamla New York.
Vid betraktandet av gravyrerna sida vid sida med fotografierna är deras likhet slående. Det minner om David Hockneys efterforskningar av de gamla mästarnas användning av optiska hjälpmedel som konvexa speglar och linser. Vår kulturs bildmakeri har varit optiskt i femhundra år. Ändå uppstår fotografin som något omstörtande. Historien om fotografins särart kan inte utgå från det optiska, inte heller från en idé om massreproduktion (redan gravyrer kunde tryckas en masse) — vilken är då dess egentliga berättelse?
Billighet Överallt Snabbt: Quick-Lunch Cars
Artikeln ‘Quick-Lunch Cars’ rapporterar om en vagn för snabblunch introducerad av The Southern Pacific Railroad Co. Skribenten anser:
Any institution that tends to reduce the cost of living is desirable in this age, and such is the low-priced quick-lunch car. There is no doubt that the installation of such cars would be greeted favorably everywhere.
THE QUICKEST LUNCH ROOM . . .
enables a business man to save time by getting his lunch while speeding between New York and Philadelphia . . . This time-saving car beongs to the Pennsylvania Railroad. It seats twenty-one persons, is of steel construction, and serves most of the dishes that are found in restaurants of the better class.
Vagnens omedelbara popularitet uttrycks även pÃ¥ vers impromptu. Kontemplera ‘Quick Lunch on the Fly’ av W. H. James frÃ¥n St. Louis Post-Dispatch:
When you’re traveling to Los Banos, Dos Palos, or Gustine,
Or any of the stations that are strung along between,
You get a sandwich egg,
Or a storage chicken leg,
While you’re speeding through the valley of the San Joaquin.
All aboard for Alameda, waiter, bring a ham-on-rye,
All out for Goshen Junction, how’s the huckleberry pie?
You can have a roll or muffin,
Or a slice of veal with stuffin’
While the locomotive’s puffin’ through Madera on the fly.
Change cars for Sacramento, have some sugar in your tea,
Next stop is Modesto, cottage cheese and cream for three;
You can eat from Niles to Ceres,
At a pace that never wearies,
And a little coin will feed you from Fernando to the sea.
Vi förundras inte längre inför företeelsen fast food. Det är poängen. Men kan vi inte via denna på samma gång bekanta och egendomliga artikel återupprätta kontakten med vår glömda förundran, och återfinna den punkt där fast food visar sig som ett ställningstagande?
Low-Priced
Everywhere
Saving (time, money)
Speeding (at a pace that never wearies)
Dessa ambitioner syftar långt bortom födan. Moderniteten vill göra dessa kvaliteter universella. De skall gälla allt, ty stora saker står på spel: Masskonsumtionens grundbultar. Ett annat exempel, denna gång elektricitet, men det kunde gälla vad som helst, ty everything och everyone skall framledes vara snabbt, exakt och billigt:
Under modern conditions the perpetual cry of all who handle tools is power, more power . . . The question must strike every one, how long will it be before every river has its power station, every town cheap power and light?
Fara och risk: A Hero of the Wireless Service et al.
Med moderniteten indras civilisten i en livsfarlig miljö tidigare reserverad för krigaren. Livsrummet elektrifieras och besätts av pannor, pressar, automobiler och tramways: Du kan när som helst utan förvarning — det ligger i maskinkatastrofers natur — slitas i stycken, krossas eller gå upp i rök!
För detta krävs ett nytt slags riskhantering och det finns egentligen bara ett sätt: Att göra människorna maskinlika. För att underlätta denna transformation görs hjältens gloria universell. Den bibehålles för militärerna (av yttersta vikt: maskinkriget står för dörren), men den tillåts sprida sig ur krigarleden till riskfyllda civila befattningar.
Tidens nya hjältar är konstflygare och racerförare, kort sagt våghalsar vilka bemästrar maskiner. Men glorians räckvidd är större än så. Också telegrafister skänks rang av hjältar och martyrer.
A HERO OF THE WIRELESS SERVICE. This young man, Ferdinand J. Kuehn, was the senior operator of the wireless telegraph on the ill-fated steamship Monroe . . . He stood by his instruments to the last, and, when in the act of jumping off the doomed vessel he gave up his life-preserver to a woman, went down with his ship as a result of his self-sacrifice. The noble record of many wireless operators in time of danger was worthily maintained by him.
Detta fÃ¥r inte missförstÃ¥s: Kuehns insats är ett hjältedÃ¥d. Vad jag vill peka pÃ¥ är konstellationen av begrepp. Kuehn etiketteras inte “räddare” eller enbart “hjälte”, han är A Hero of the Wireless Service. Som om hans heroism alltid funnits där pÃ¥ grund av hans förmÃ¥ga att hantera en telegraf och blott nÃ¥tt dess höjdpunkt i och med ett hjältedÃ¥d av klassiskt snitt.
Uppmärksamheten vänds ocksÃ¥ mot en annan ny yrkeskÃ¥r: Nyhetsfotograferna. De skildras, liksom telegrafisterna, som den nya tidens hjältar för vilka inga risker är för stora. Artikeln, ‘The Man Behind the Camera’, behandlas separat i Del II. Här ges endast en sekvens som ett exempel pÃ¥ hur människan i den moderna riskens närhet själv förvandlas till maskin.
Marinfotografen Henry Symonds bravader skildras. Vi får veta att han otaliga gånger med knapp nöd sluppit undan med livet. En av incidenterna involverar en dykare förvandlad till torped:
. . . [Symonds'] boat was crushed by the impact of a diver whose armour had been pumped too full of air by an inexperienced helper, and who shot upward through the water with the force of a torpedo.
Symonds klarar sig även denna gång. Om personen i dykardräkten sägs ingenting. Den personen är förvandlad till maskin och har därför inget öde. Förvandlingen sker i en första rörelse genom associerande till hjältekretsen (den måste ske då även dykaren arbetar med något riskabelt): han bär armour, rustning, snarare än dräkt (suit). Dehumaniseringen kulminerar i hans reducerande till ting och acceleration, till en torpedo.
Farans hjältar och gråfolk
Den moderna riskhanteringens krav är universellt då livsfara hotar överallt. Ovan, riskhantering som myt: THE FIGHTING MAN OF THE AEROPLANE . . . an English flying-machine of recent construction, with the gunner seated below the aviator. Nedan, riskhantering som inbillning: A PHOTOGRAPH OF RADIUM RAYS . . . the first photograph ever taken that actually shows the radium rays - seen above the glass graduate into which the chemist in the background is pouring the liquid. This photograph was made at the laboratories of the Radium Chemical Company of Pittsburg, which produces twelve grams of radium a year, valued at $1,200,000.
Kroppen-Maskinen: ‘I wish very much that the wrong people could be prevented entirely from breeding.’
Utsagan är Theodore Roosevelts (3 Januari, 1914). Frågan om Race betterment återkommer i The Outlook. En folkhälsoutopism kan skönjas, men inte utan dunkla inslag: Intrycket är ett av en sökt renlärighet, ett universellt anslutande till en särskild kanon för det moderna. Denna kanons grundbultar har redan antytts: Universalitet, billighet, snabbhet, exakthet.
Den moderna människan är uniform: Puritanskt frisk, både fysiskt och etiskt, en vän av risk och en förlängning av en eller flera maskiner. 1905 skriver Henrik Cavling i sin bok om London om hur tjänstemannagardet ter sig i The Tube:
Rop och skrik höras icke, och någon antydning till förvirring förspörjes icke. Lätt och snabbt finna de ankommande vägen till en väntsal, och medan de här slå sig ned på bänkarna [...] lyftes hela väntsalen med hydraulisk kraft upp till jordens yta. De myllra uppför trapporna, glida ut i dimman och ila till ett ställe i gatnätet, där hvar och en af dem har sin plats, den ene som tjänare vid en dörr, den andre som skrifvare vid en pulpet, den tredje som vakt vid världshandelns kolossala vågskålar, som stått i jämnvikt under natten.
Fysisk kraft är det förhärskande draget hos dem. [...] Förgäfves söker man bland dem en drömmare. Här finnes ingen sådan. Se, huru fast de sätta fötterna mot den hårda marken! [...] nerverna äro i jämnvikt. De hafva sofvit godt, och de gå till arbetet med normal puls.
Åter till The Outlook. I en lång annons utformad som ett reportage (Ad-tainment anno 1914, som TV-Shop fast i tryck) om Dr. J. H. Kelloggs sanatorium Battle Creek framhålls betjäningens robotiska effektivitet:
The snowy-clad waiters and waitresses move silently about with swift precision and serve with deftness which contributes much to your satisfaction.
I en annan notis, ett verkligt reportage denna gång, om The National Conference for Race Betterment (hållen på just Battle Creek) citeras inledningen av Dr. Kelloggs öppningstal:
We have wonderful new races of horses, cows, and pigs. Why should we not have a new and improved race of men?
Åhörarna är av den moderna rasen, bland vilka, med Cavlings ord ovan, vi förgäves söker en drömmare:
It was not a gathering of ‘long-haired men and short-haired women’ desirous of riding hobbies and discussing fads and fancies, but a meeting of scientific workers intent upon [...] creating an organization which shall be the center through which various efforts, individual and associated, may co-operate in the physical, mental, and moral development of the race.
Konferensen är pÃ¥ inget sätt en marginalhändelse: “Many universities and scientific societies sent members of their faculties, and a number of philantropic and sociological institutions sent their foremost workers.” Bildandet av en sÃ¥dan fristÃ¥ende, filantropisk institution, The Institute for the Extension of Life, noteras i en annan artikel. I styrelsen sitter bland andra en före detta president, en bankchef och chefen för Metropolitan Museum.
Institutet skall ha en armé av konsulter vilka kan anlitas av företag, institutioner, försäkringsbolag, och sist men inte minst av rasförbättrare: The Eugenics Movement och The Social Hygiene Movement.
Institutets chef slutleder enligt universalitetskraven: “It would be impossible to say now where our efforts will end.” Man vill vara ett slags avantgarde som ser till att de senaste kunskaperna om livets förlängande faktiskt appliceras pÃ¥ befolkningen.
I beskrivningen av metoden, entré Maskinen:
The method to be used to prolong life is very simple and the same as applied to ordinary machinery — inspection and repair. After the human machine has been inspected the individual will be advised to see his family physician, who will be furnished a full statement of the results of the examination.
I artikeln ‘The Dalcroze Idea’ redogörs för en ny fluga: Eurhythmics, en metod för andlig hälsa baserad pÃ¥ dans utvecklad av professor Jacques Dalcroze vid hans Rytmkollegium i Hellerau. De universella syftningarna uttalas genast:
Dalcroze now feels that his method depends upon the discovery of a principle that affects every part of life.
Strax den puritanska och till den renläriga kanon återbördande rörelsen:
Plato said that every man’s life stands in need of a right rhythm. The rhythmic instinct is still as strong in young America as it was in ancient Greece. Rhythm will out. The question for us to consider is whether we will use it as a force for complete educative training or let it take the perverted form of ragtime dances.
Till sist formulerandet av den egentliga nyttan, entré Maskinen:
what interests me particularly is that idea of bringing out the inner sense of rhythm that all peolpe have hidden within them. I’ve had some experience with that very thing in my factory. If my mill hands haven’t a certain inner rhythmic feeling, there is a set of looms in the mill that they can never learn to run. [...] The shuttle moves one hundred and seventeen times to the minute, and unless the shuttle is shifted to the second the thread breaks. You can’t count the movements; you simply have to feel the rhythm of the machine.
Vi bör vara mycket försiktiga med raljerande över dessa hälsans utopister. De är en del av vad som med fog kan kallas den tidens genetikdebatt. Är vi bättre skickade att besvara frågorna om och hur människan skall trimmas?
¤
The Outlook (N.Y.)
Vol 106, January-April 1914
Alla bilder kopierade och digitaliserade från originalutgåvan
All images copied and scanned from the original edition
+ Del II: Kameran och imperieögat ^
Â