op.cit ark/hive
Lord Byron, Alpine Journal, September 28, 1816
2007
I was disposed to be pleased – I am a lover of Nature – and an Admirer of Beauty – I can bear fatigue – & welcome privation – and have seen some of the noblest views in the world. – But in all this – the recollections of bitterness – & more especially of recent & more home desolation – which must accompany me through life – have preyed upon me here – and neither the music of the Shepherd – the crashing of the Avalanche – nor the torrent – the mountain – the Glacier – the Forest – nor the Cloud – have for one moment – lightened the weight upon my heart – nor enabled me to lose my own wretched identity in the majesty & the power and the Glory – around – above – & beneath me. – I am past reproaches – and there is a time for all things – I am past the wish of vengeance – and I know of none like for what I have suffered – but the hour will come – when what I feel must be felt – & the – – but enough.
Quoted in
Peter Cochran
Byron and Shelley: Radical Incompatibles
Romanticism on the Net
43:2006
Kafka och basist i berså
2004
Det blir strax tröttsamt att alltid släpa med sig denne basist och sångerska från Wien (ljuvligt innehållsrikt skratt, påminner om Hansi). Han själv är inte heller det minsta road av saken, han bara upprepar eftersom han är tvungen till det och inte kan annat. Ibland rådgör jag med honom, kanske i en berså, hur jag skulle kunna göra mig fri från honom.
Varghosta. Bräder är som fastskruvade vid tinningarna. Jag upprepar, jag säger med dig: Vart vill du hän? Vår stad var omgiven av kullar. Vi klättrade omkring på dessa kullar i en skog som i gamla praktutgåvor. Alla träd fick vi att gunga, när vi på vägen ned svingade oss från det ena trädet till det andra. Vi behöver ett nytt kommunikationsmedel för en sluttande park. Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Visheten hos de små. Djurens dominans. Kvinnorna. Är såret i lungan bara en sinnebild som du påstår, en sinnebild för detta sår, vars inflammation heter F. Som sista minne av henne har jag den helt fientliga grimas hon gjorde, när jag i trappuppgången hemma hos henne inte nöjde mig med en kyss på hennes handske, utan slet upp den och kysste hennes hand. Alltid den i rummen inspärrade världshistorien. Du borde ha kysst henne på munnen. Att bli omtyckt av alla, så till den grad omtyckt (och här kommer språnget) att jag slutligen, utan att mista någons kärlek, som den enda syndaren som inte steks, finge ge utlopp åt alla mina gemenheter.
Aha.
Såhär mot slutet gör jag mig till lite grand, vilket inger mig en behaglig känsla. Också de mest vanvettiga av förställningskonstnärer kan säga: Ich Brauche Liebe. Nej. Blott herraväldet över min andedräkt. Och en citron. Alltid så avig. Jag upprepar, jag säger med dig: Bortom bräderna börjar skogen. Där. Fågel Fenix i buskaget. Kyligt, evinnerligt regn, en ojämnt flödande sång ur ditt bröst som andas.
Kafka och basist i berså (Noter)
2004
Det blir strax tröttsamt att alltid släpa med sig denne basist [1] och sångerska från Wien (ljuvligt innehållsrikt skratt, påminner om Hansi). [2] Han själv är inte heller det minsta road av saken, han bara upprepar eftersom han är tvungen till det och inte kan annat. Ibland rådgör jag med honom, kanske i en berså, hur jag skulle kunna göra mig fri från honom. [3]
Varghosta. [4] Bräder är som fastskruvade vid tinningarna. [5] Jag upprepar, jag säger med dig: Vart vill du hän? [6] Vår stad var omgiven av kullar. Vi klättrade omkring på dessa kullar [7] i en skog som i gamla praktutgåvor. [8] Alla träd fick vi att gunga, när vi på vägen ned svingade oss från det ena trädet till det andra. [9] Vi behöver ett nytt kommunikationsmedel för en sluttande park. [10] Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. [11] Visheten hos de små. Djurens dominans. Kvinnorna. [12] Är såret i lungan bara en sinnebild som du påstår, en sinnebild för detta sår, vars inflammation heter F. [13] Som sista minne av henne har jag den helt fientliga grimas hon gjorde, när jag i trappuppgången hemma hos henne inte nöjde mig med en kyss på hennes handske, utan slet upp den och kysste hennes hand. [14] Alltid den i rummen inspärrade världshistorien. [15] Du borde ha kysst henne på munnen. Att bli omtyckt av alla, så till den grad omtyckt (och här kommer språnget) att jag slutligen, utan att mista någons kärlek, som den enda syndaren som inte steks, finge ge utlopp åt alla mina gemenheter. [16]
Aha.
Såhär mot slutet gör jag mig till lite grand, vilket inger mig en behaglig känsla. [17] Också de mest vanvettiga av förställningskonstnärer kan säga: Ich Brauche Liebe. [18] Nej. Blott herraväldet över min andedräkt. Och en citron. Alltid så avig. Jag upprepar, jag säger med dig: Bortom bräderna börjar skogen. [19] Där. Fågel Fenix i buskaget. Kyligt, evinnerligt regn, en ojämnt flödande sång ur ditt bröst som andas. [20]
¤
Franz Kafka
Dagböcker 1909-1923 i översättning av Lars Fyhr, Uddevalla 1986, samt Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad i översättning av Andrea Gratz, Hans Blomqvist, och Erik Ågren, Lund 1985.
1. Dagbok 1917, 30 juli
2. 1912, 16 mars
3. 1917, 30 juli
4. 1914, 15 augusti (’Minne av Kalda-banan’)
5. 1916, 4 juli
6. Fragment (förarbete till ‘Ein Bericht für eine Akademie’)
7. Dagbok 1914, 6 juni
8. Resedagbok, Friedland-Reichenberg 1911-12
9. Dagbok 1914, 6 juni
10. 1913, 21 juli
11. 1913, 21 juni
12. 1917, 15 september
13. 1917, 15 september
14. 1914, 9 mars
15. 1922, 5 mars
16. 1917, 1 oktober (’Ur brev till F’)
17. 1911, 16 oktober
18. Deus ex machina: Ich Brauche Liebe är titeln på Klaus Kinskis självbiografi
19. Fragment (förarbete till ‘Ein Bericht für eine Akademie’)
20. Dagbok 1917, 30 juli