Det som + skrivits om häpnaden ^ kan skrivas om ledsnaden: Den är en händelse, ett särskilt slags ansikte och en omrörelse. Och den är allt annat än dess beskrivning. Alltså ett slags systerstycke. Men denna gång rör det inte Sir Walter Ralegh eller André Donelha.
Ledsnaden är statslös, däremot inte utan en geografi. Resan företogs i Tunisien, men titelns rike skall förstås som något besläktat med de antika geografernas Libya.
Jag gråter sällan över utståndna sorger eller förorättelser. Ledsnaden kring dessa tankar har en skepnad: ett fack i minnets skåp, ett spår i hågkomsternas fonograf. Den ledsnad som avses här är föremålslös. Den existerar i en underjordisk tårgrav där den bidar sin tid. När den kommer till uttryck sker det, utan undantag, i gråt.
Denna text vill redogöra för vad som får denna ledsnad att springa fram. Mitt nuvarande svar på den frågan är Skönhet. I och med det säger jag också det Sublima — men blott denna enda gång. I det följande ges ingen traktat, endast en rapport om det som inte kan rapporteras. En redogörelse för de tre senaste incidenterna av ett hos mig numera tioårigt fenomen: Gråt på ensamresor.
Dag 4
Kélibia
Ledsnaden kräver en utmark, en plats av utsatthet. Upprättandet av den platsen börjar omedelbart i en tvär pendling mellan intryck vackra och eländiga.
Dagarna före den första incidenten har jag har sett flamingos i lagunen vid Korba, fladdermössens ljudlösa rally i solnedgången över Kélibiaviken, och den öde ruinstaden Kerkouane där den lutar sig ut i havet. Men jag har också sett åsnorna stå rådlösa i hettan, bundna vid stenar stolpar träd, trådsmala katter, undanglidande och vaksamma mot allt mänskligt eller tillplattade döda i asfalten, och jag har mött förtrupperna av den legion av män, alltid män, som under hela denna resa kommer att närma sig mig i avsikt att skinna mig.
Denna fjärde dag levererar en första kulmen av elände: Stranden vid El-Mansourah, bedövande vacker och i praktiken öde. Jag har kommit överens om hämtning med taxichauffören som kört mig hit.
Under min väntan närmar sig, som frÃ¥n ingenstans, en mycket ung man. Han talar enbart arabiska, han är hög pÃ¥ nÃ¥got, han krÃ¥mar sig och bjuder ut sig. Han pekar pÃ¥ mig, pÃ¥ sig, säger “Hôtel”, som en absurd visa rytmiserad av mina “Non”, alltmedan han om och om igen med reptilartad noggrannhet stirrar pÃ¥ mitt armbandsur. Mina “Non” biter inte, han förblir intill mig. Inget hos honom är ovänligt och hans grundläggande förakt, att han betraktar mig som en torsk pÃ¥ tur, är alltför abstrakt: Jag finner inget verkligt fäste för elakhet.
Taxins ankomst räddar mig. Chauffören gör sig av med ynglingen som en hund: en hotfull gest, en drapa gift. Under färden tillbaka är chauffören förändrad (minns att han är densamme som körde mig till stranden). Hans intagande svada har bytts mot ett antytt förakt för mig. En enkel regel: Förakt förtjänar den som inte kan uppbåda förakt. Nu börjar jag sjuda och impulsen finns verkligen där: att uppfylla hans värsta mardrömmar om en korsfarande vandal, men jag stannar vid att vägra ge honom dricks.
Dessa växlingar har fått delar av tågvinden i Teater Jag att rasa, och samma krav som gäller för häpnaden har därmed börjat att uppfyllas,
1:o Ledsnadens plats är en utmark, i fjärran och på stället.
Men jag vet det inte än.
Mitt rum på Hôtel Florida ligger på bottenvåningen. Utanför dörren finns en veranda, utanför verandan en muromgärdad palmträdgård. Beskrivningen får inte förleda; hotellet är anspråkslöst, duschen hyser en koloni av gråsuggor, sänglampan är strömförande, men jag trivs här. Jag lägger mig på sängen. Fönsterluckorna är öppna mot trädgården. Jag läser Adonis Mihyar från Damaskus. Efteråt antecknar jag i journalen:
Sen siesta pÃ¥ rummet. Har grÃ¥tit. Ett Ã¥teruppdykande av ett gammalt fenomen: “GrÃ¥t pÃ¥ ensamresor”. LÃ¥g pÃ¥ sängen. Mina ögon vilade pÃ¥ en rad av Adonis:
I mina vingar bor en vägvisare
Då hördes kallelsen till eftermiddagsbön — mycket nära. I ljudbildens förgrund fåglarnas sång i trädgården, så bortom den, trängande igenom den och det öppna fönstret in till mitt rum, böneutroparens sång:
Allahu akbar
Allahu akbar
. . .Jag började gråta — gråten höll i sig under hela utropet. Först efteråt förstod jag att stänga fönsterluckorna.
En stor imsevimse patrullerar min toalett.
Just nu på handfatet.¤
Därefter strindbergska fasoner (toalettspegeln). Självporträtterande är suspekt, är det inte? Hos mig uppstår tanken endast när jag är utom mig. Som om jag ville kontrollera att jag är kvar.
Dag 6
Kartago
Prepareringen av mig fortgÃ¥r under samma insegel: En växling mellan det vänliga och eländiga, det vackra och fula. Eländet har samma skepnad som den redan refererade händelsen vid El-Mansourah (män har saker till salu: “haschisch or little girls”, “twenty Tunisian women”, mattor, fornminnessaker, den egna kroppen etc.) och behöver inte utbroderas.
Vad som tillstöter är att jag tvingas lära mig elakhet; på franska bien entendu, ett språk som gjort för avfärdanden. Elakhet faller sig inte naturligt för mig, och jag vårdar därför min utsatthet, min nakenhet i existentiell mening, genom detta ständigt upprepade förfrämligande inför mig själv.
Förmiddagen har ägnats Tunis medina, därefter pendeln till Station Salammbo och en vandring uppför Byrsa. I Kartago är skönheten enklare. Om den i rummet på Florida steg fram med flera element, en strof poesi, fåglars sång, kallelsen till bön, visar den sig nu som en enda vy:
Byrsa Hill. Utsikten över Tunisgolfen är måttlöst vacker. Häpnaden får varje tanke att stillna och tystna. För andra gången under denna resa gråtrörd. Alldeles intill instruerar en guide sin flock. Mina tankar återtar sina ord: Rör på dig, människa — här kan du inte stå.
Jag går avsides och finner i en öde lund en magisk häst och en hop stenansikten tittande ut ur en mur. Jag ägnar inte ledsnaden någon särskild tanke; motar den bara och tar en bild av hästens man. Med händerna på stendjuret blir jag lugn. Har någon utrett detta på allvar: De fenikiska sjöfararnas mystiska relation till hästar?
Jag återvänder mot forum. På vägen stannar jag vid en hög av slipade stenkulor som fiskats upp ur vattnen i golfen (rester av kartagernas bombardemang av den romerska flottan). En svart katt ligger och sover, famnande ett av stenkloten. Min närvaro väcker den och den kilar iväg.
Friser ligger uppradade. Bland dem finns en sagolik liten relief av en oxe. Då jag stiger ut på forumplatsen känns romeriet bekant, tryggt och genomlyst. Nedanför plattformen har delar av det puniska skiktet tagits fram i dagen. Jag ser en grav därnere — omisskännlig fenikisk stil av samma typ som påträffats i Tyr och Libanon. Redan på avstånd utstrålar de gamla skikten en gåtfullhet som inte finns i de romerska lämningarna. Jag går ned.
Graven ligger trängd mellan murar och i lä. Hetta och dödstystnad. Ett kort schakt rakt ned i underjorden. Här och nu — utan att jag inser det — går mina två amuletter förlorade: En delfin och fiskarnas tecken, båda i silver och grekiska. Jag ser det som ett rättvist byte: de döda tog betalt för mitt försök till stöld (fotograferandet).
Men de puniska andarna tog enbart: Bilderna från graven har på okända vägar skadats av ljus. Den sista bild som kan tydas är från Byrsas krön och föreställer samlingen av katapultkulor. Summan är alltså den att jag inte lyckades bärga någonting materiellt från det puniska skiktet. Med mig tog jag endast minnesbilder dömda att förvrängas och försvinna.
Det är frestande att ta fasta på förlusten av ett föremål av stort affektionsvärde, att låta det växa och symboliskt sammansmälta med andra utståndna berövanden. Men det är sekundärt. Den ledsnad jag beskriver inträffade före detta verkliga och symboliska berövande, och dess upprinnelse var intrycket av Tunisgolfen.
Två dagar senare träffar mig tanken på Skönhet:
Gråten
Den väller fram i närvaron av akut skönhet — att jag inte begripit det.
Den föremålslösa ledsnaden är, som häpnaden, inte en händelse av namngivning. Den är en händelse av livfullhet, inte av anatomi.
2:o Ledsnadens upprinnelse är en brist på namn och en fullhet av skönhet.
Dag 11
Kairouan — El Bchachma
Den tredje incidenten inträffar ombord på en buss strax norr om Kairouan. Tiden på dygnet är densamma som förut i Kélibia: vid eftermiddagsbön.
Vandrar runt den krigiska moskén i Kairouan. Den ser ut som ett fort. Minareten imiterar Faros i Alexandria (men förminskad).
Under bussfärden ser jag i stadens utkant en rad palmer utan kronor. Stammarna kröns istället av storkbon. Flera underbara storkar spanar däruppe, stående på ett eller två styltben.
Strax därpå: Nu landsbygd. En ensam man ber på ett fält. Jag förstår att böneutropet (som jag inte hunnit höra i Kairouan) har skett.
Så, längre fram på toppen av ett träd, ser jag en enda stork som lyfter och glider ned. Som en delfin sluter den upp och lägger sig i luften intill bussen utanför mitt fönster. Bortom den en vidd av currystreckade ockrafält och lundar av eukalyptus.
Med denna stork — dess uppdykande, vistelse intill mig, och slutgiltiga vikande ur sikte — varar gråten.
Händelseförloppet innehåller flera beröringspunkter med gråten i Kélibia: Ett ohört böneutrop har genljudit inom mig vid anblicken av den bedjande mannen på fältet. Storkens överlagda flykt kan sägas vara en variation av Adonis strof,
I mina vingar bor en vägvisare
Ledsnaden i besittning av ett föremål, riktad mot det som är Jag, stänger ansiktet. Ledsnaden utan namn öppnar ansiktet. Den är en ledsnad utan grimas, trängande fram som kådan ur ett träd. En ledsnad som är större än mig och som uppstår utan tydlig anknytning till det som är mitt. En kosmisk ledsnad som för ett ögonblick tar mitt hjärta och mina tårkanaler i bruk.
Mitt svar till denna kosmiska ledsnad och den skönhet den alltid uppvisar, en skönhet som vill och kan förkrossa, är att uppge tårar.
3:o Ledsnadens skepnad är en försoningsgåva till det outredda som alltid är.
¤
Det är inte möjligt att beständigt vistas i randlandskapet; den utmark där häpnaden och ledsnaden bor. Du är raserad då du når dit, och uppdykandet av dessa krafter hotar att fullkomna ödeläggelsen.
Jag svär därför fortfarande trohet till hemkomstens förnimmelse av att “hemma” är kulisser ordnade för att understödja ett ständigt pÃ¥gÃ¥ende ceremoniel: Motandet av nÃ¥got djupt nyckfullt och mig övermäktigt, det som jag ynkligen benämnt det outredda, och vars verkan i mig är häpnaden och ledsnaden.
Teckning · ‘Ikaros prövar vattentemperaturen’
Fotografier · Mokm Shamash, Hôtel Florida, Kélibia
· Kartago Byrsa · Tête hermaïque, Bardo
¤