Jag stiger in genom den södra porten. Strax till höger finns stora gropar i marken. I dem tippades snäckorna för att dö, därefter utvanns den beryktade tyriska purpurn ur den ruttnande soppan. Man måste alltså föreställa sig att denna sagolikt vackra plats genomfors av en oerhörd stank.
Åt vänster, går medsols. Staden har delvis fallit ned i havet. För att hålla den kvar har en vågbrytare av betong rests mot vattnet. Stark frånlandsvind, en makalös horisont — diset är bländande — där kunde gott och ont projiceras: nya landamären för kommers eller en fiende med oövervinnerliga örlogskrafter.
Genom staden. Golvens abstrakta mosaiker pÃ¥minner om porfyr. Stannar inför baden: vackra sittbadkar i mycket smÃ¥ och privata kammare, utförda i en anda helt olik romarnas. Strax därpÃ¥: TvÃ¥ kor betar mitt i världsarvet. “Alep!” hälsar jag. En av dem lyfter pÃ¥ huvudet och bligar, den andra lÃ¥ter bli.
Andra varvet. Åter på vågbrytaren. Nu ser jag purpurn. Den ligger därute i havet. En optisk ljusvilla men verklig likafullt. Purpurns chimär, eller ska jag säga purpurns Idé eller Ur-, flyter alldeles utanför purpurkokarnas stad. I det gamla hemlandet i Orienten, hundratals år innan Kerkouane grundas, såg förfäderna samma sak. De tjusades och ville fånga färgen i tyger. Om det var en slump eller resultatet av aktivt sökande vet ingen, men de fann strax purpurns färdmedel: Snäckan Murex. Vad vill jag säga med detta? Att det var ett egendomligt ögonblick, elementärt och klart. På en liten yta, så avgränsad att den kan kallas teatral, såg jag drömmen och drömmens realisering: Purpurn i havet och stengroparna för snäckor i staden. Jag erfor en sällsynt stark förnimmelse av den outgrundliga alkemi som ständigt pågår mellan värld och medvetande; i detta fall den förvandlingarnas procession från intryck till transport till färg, i vilken purpurn förblev en konstant.
Purpurns väg genom ljus, snäcka, tyg
— purpurns metafor gjord sinnlig —
det är allt.
Fotografi ·
Kerkouane