kAgA
Häpnaden är en händelse, och ett särskilt slags ansikte, och en omrörelse. Den är också allt annat än dess beskrivning.
Finns dÃ¥ över huvud taget nÃ¥got för oss ‘alltigenom’ främmande? Knappast, inte ens pÃ¥ Sirius. Det är blott vÃ¥r rädsla som blir starkare dÃ¥ makter frÃ¥n urgammal tid eller ett avlägset fjärran tränger in i oss. Denna skräck är ett indicium pÃ¥ igenkännande, ett tecken pÃ¥ att vi en gÃ¥ng varit förtrogna med dem.
Ernst Jünger
Närmanden. Droger och rus.
Erfarenhetens arkitektur gör det omöjligt att något absolut främmande kan inträffa i erfarenheten. Men vi fortvarar inte inom vattentät immanens: det-som-är verkar inom oss, om inte annat som historia. På hemligt vis upprättar det-som-är en utpost, som också är en ruin eller lämning, på erfarenhetens yttersta näs.
1:o Häpnadens plats är alltid en utmark, i fjärran och på stället.
Häpnaden är inte en händelse av namngivning, den är en händelse av livfullhet, inte av anatomi. I rapporter från randlandskapen förekommer ofta de döda (domedagens festivitas, schamanens möte med förfäderna), och detta kan förstås som similer för ett schema: Det bortgångna trädande fram. Då ett talande spår viker för tyst liv, då lämningen är så ny att dess upphovs kropp skymtas i ögonvrån, och då namngivningen måste överges för stumt varseblivande.
2:o Häpnadens upphov är en brist på namn och en fullhet av liv.
Häpnadens väsen fläktar genom kategorier — glyfens, ansiktets, stavelsens, röstens. Uttala kA i kaos, eller det gA som öppnar gapa, och se stavelsen formera ansiktet till häpnadens mask. Omkring denna ansiktets gest, det gapande öppnandet av ögon och mun, och omkring ljudet av kA, kan en virvel av betydelse bildas gällande erfarenheter av Öppning och Fall och, likt ett tyst sällskap till dessa utsagda betydelser, en erfarenhet av Svindel.
De indoeuropeiska rötterna Kad-, att falla, som kadavret fallit i döden. Kai-, hetta, som hettan i vulkaniska svalg. Kat-, ned, som vattnet faller ned i katarakter, och som i latinets Catulus, ett djurs unge, “nÃ¥got tappat” till marken ur en moder. Kakka-, att avföra och rena, bÃ¥de görandet och det gjorda som faller ur människa och best. SÃ¥ grekiskans Khasma, avgrund, svalg, och Khaos, det oordnade och formlösa.
Häpnaden inträffar inför en öppning i erfarenhetens arkitektur, inför ett korsdrag och hot om fall vilket försätter i vertigös gungning. Ansiktets själva gest är ett tecken på detta. I hälsningsritualer utageras sinsemellan blidkande spegelbilder; främlingar imiterar varandra för att kunna mötas på jämlik fot. Summa: Då jag möter ett gap, gapar jag.
3:o Häpnadens skepnad är en hälsning till öppningen mot det outredda som alltid är.
Korrespondenser frivola
Häpnadens glyf är en triad av öppningar. Erfarenheten, narrationen om det påfunna, synes också kräva tre instanser: varseblivning, text, urtext. Om text avser beskrivningen av det varseblivna, utsägs denna beskrivning i relation till något redan sagt — en urtext. Skeendet liknar vad som försiggår i korografin: Genom beaktandet av stjärnorna kan jorden indelas i betydelsefulla regioner. Jordytans text ges som en serie relationer till stjärnhimlens urtext.
Men i häpnadens glyf är rangordning och mångfald upphävda. Glyfens tre hål är kloner av ett enda. Häpnadens ansikte utför en dubbel gest: Det hälsar öppningen mot det hittills osedda och gestaltar ett skeende inom häpnaden själv; det heraklitiska moment då den för narrationen väsentliga triaden upplöses i monad, och relationerna varseblivning - text - urtext upphävs.
Walter Ralegh på Orenoco
Walter Ralegh, The Discoverie of the Large, Rich, and Bewtiful Empyre of Guiana, with a relation of the great and Golden Citie of Manoa (which the Spanyards call El Dorado). And of the Provinces of Emeria, Arromania, Amapaia, and other Countries, with their rivers, adioyning. . . (London 1596) Amsterdam and New York 1968.
Vissa upptäckare erfor fallet ned i häpnadens gap. Deras väg kan ordnas efter följande hållplatser,
Ambitioner och projektmakeri
Motgångar och förvirring
Häpnadens händelse
Nyfunnen sensibilitet för det paradisiska
I rapporterna skrives ögonblicken av häpnad över, ibland av upptäckarna själva, alltid av historien.
Spanjorerna benämnde sina tidiga expeditioner till Amerika entradas, ingångar, portar, till det ännu outforskade. I alkemistisk tradition är ingången en väsentlig bild. De vises sten beskrives ofta som en kung, gömd och inspärrad i ett stängt palats, och adeptens uppgift är att finna palatsets hemliga portar och ta sig in.
När adepten närmat sig den kungliga hemligheten och lyckats rädda den ur palatset förändras han på ett avgörande sätt. Han blir förnyad, pånyttfödd i en subtil kropp — ett slags ängel. Om denna adeptens sista stund på jorden och slutgiltiga mål skrev John Dee i Monas Hieroglyphica, Antwerpen 1564,
När närmandet utförts, kommer han att avtåga i en förvandling och sällan vara synlig för de dödliga.
På sin resa till Orenocofloden utagerade Ralegh med sällsam konkretion detta alkemistiska betydelsemoln kring hemlighet, räddning, och avtåg. Ralegh ville finna El Dorado, och han lystrade särskilt till rapporter om Orenocos källor. Dessa sades utgöras av ett av djungeln dolt jättevatten vid vars stränder ett palats skulle resa sig. Där sades vänta en inkakung från topp till tå beströdd med guldtalk, väntande likt adeptens gömde kung, som ett alkemistiskt mål och medel för Raleghs räddning och förvandling.
Att göra gällande denna outtalade sensibilitet kan förefalla provokativt - att många upptäckarens första känsla inte är plundrarens utan den berövades: En känsla av att en storartad hemlighet står på spel, en hemlighet som hotar att fly ur tid och minne. Men Raleghs exempel är inte det enda. I många äventyr bor, som ett gömt matrix, föreställningen om räddning, och färder in i det okända formerar sig då till en drömska räddningsexpeditioner.
Här korsas resans och rusets linjer, i vilka lever en uråldrig aning om att gudar kan göra entré bortom det kändas gräns. Och som vi måste rädda oss själva måste gudarna räddas av oss, på platser belägna vid kanten av världen.
Sålunda förskjutes Raleghs sensibiliteter under färden. Om han gav sig ut för att söka jordisk rikedom, begynner hans första planer att rinna honom ur händerna. Orenocos gröna palats — these broken islands & drowned lands — är honom övermäktigt. Konfronterad med lövverkens imploderande kaleidoskopik drabbar honom förvirringen:
All the night it was stormie and darke, and full of thunder and great showers, so as we were driven to keepe close by the bankes in our small boats, being all heartely afraid both of the billowe, and terrible Current of the river.
If God had not sent us another helpe, we might have wandred a whole yeere in that laborinth of rivers, ere we had had found any way, either out or in [...] for I know all the earth doth not yeeld the like confluence of streames and branches, the one crossing the other so many times, and all so faire and large, and so like one to another, as no man can tell which to take: and if we went by the Sun or compasse hoping thereby to go directly one way or other, yet that waie we were also caried in a circle amongst multitudes of Ilands, and every Iland so bordered with high trees, as no man could see any further than the bredth of the river, or length of the breach.
Ralegh ser blott en struktur som upprepas från varje utsiktspunkt, hånande hans begrepp, hans utarmade tid och puritanska rum, i deras ställe uppresande en grön mur av evighet. Han ser sig prisgiven åt försynen, men hans rädsla visar sig inte i förväntade bomärken — den förorättades ilska, den maktlöses raseri — istället förbluffas han av flodens skönhet:
On both sides of this river, we passed the most beautifull countrie that ever mine eies beheld: [...] heere we beheld plaines of twenty miles in lenght, the grasse short and greene, and in divers parts groves of trees themselves, as if they had been by all the art and labour in the world so made of purpose: and stil as we rowed, the Deere came downe feeding by the waters side, as if they had beene used to a keepers call.
I never saw a more beawtifull countrey, nor more lively prospectes, hils so raised heere and there over the vallies, the river winding in divers braunches, [...] the deare crossing in every path, the birds towardes the evening singing on every tree with a thousand several tunes, cranes & herons of white, crimson, and carnation pearching on the rivers side, the ayre fresh with a gentle easterlie wind.
Ralegh återvinner fattningen genom att se, inte sin egen ambition utan paradis. Likt den sanne adepten har han förskjutit jordisk rikedom till förmån för andlig. I den paradisiska urtexten återfinner han, och kan förmedla-, betydelse i världen. Att paradiset ger sig tillkänna beror inte i första hand på lummig grönska och ostlig vind, utan på hotet om ett definitivt fall ned i häpnadens ordlösa gap. Räddning är av nöden, Salvus, att vara i gott förvar, då upprättas relationer till paradiset.
Denna känsla för det paradisiska är sÃ¥ stark att skriften begynner att prioritera härlighet framför Ã¥skÃ¥dlighet — för vem fÃ¥r egentligen ett begrepp om berget av kristall och vattenfallet vid dess fot via similer som “ett vitt kyrktorn av omÃ¥ttlig höjd” och “ett larm som av 1000:e klockor”?
We entred a braunch of a river that fel into Orenoque called Winicapora, where I was enformed of the mountaine of Christall [...]: wee saw it farre off an it appeared like a white Church towre of an exceeding height: There falleth over a mightie river which toucheth no parte of the side of the mountaine, but rusheth over the toppe of it, and falleth to the grounde with a terrible noyse and clamor, as if 1000. greate belles were knockt one against other. I thinke there is not in the worlde so straunge an overfall, nor so wonderfull to beholde.
Men Ralegh har tappat andan. Vad vi bevittnar är palimpsest där drabbande och oregerligt liv suddats ut för att ge plats åt skrift. Innan skriften var Ralegh för ett ögonblick upptäckandets apokryfa ikon: den gapande människan, fastvuxen i ett andetag så djupt att det minner om det första.
“Ikon” därför att häpnadens ögonblick bestÃ¥r av ett tidlöst material, av mim och emblem. Därmed är häpnadens ögonblick ett av ren excessus — ett avtÃ¥g och utträde enligt Dee, i vilket den av häpnad slagne inte längre stÃ¥r att känna igen bland de dödliga.
André Donelha i Serra Lioa
André Donelha, ‘Da verdadeira Serra Lioa’ [1625], i Descrição da Serra Leoa e dos rios de Guiné do Cabo Verde (Centro de Estudos de Cartografia Antiga Vol. 19), ed. A. Teixeira da Mota, Lisboa 1977. Manuskriptet saknar titel och benämns här med det första kapitlets rubrik, ‘Om det verkliga Serra Lioa, om indiaskeppens vattenplats, samt andra härtill hörande ting.’ Anförda citat är översatta av mig.
Donelhas ambition: Att studera möjligheterna till kommers med folken vid floden Mitombos mynning vid foten av Sierra Leone. Hans redogörelse var ämnad för guvernören i Kap Verde. Donelhas resa var inte, som Raleghs, en strapats. Trots detta finns hos Donelha en oprovocerad lutning åt det paradisiska. Donelha behöver inte, som Ralegh, nötas mot ett hotande kaos för att framlocka häpnaden till sig.
Det är förbluffande hur många vilda djur som bebor Serra Lioa. Jag skriver blott om dem vars namn vi känner till.
Vid första anblicken en redig hållning — om det du intet vet, säg ingenting — men den är oanvändbar i randlandskapet, ty den kulminerar i siktandet av fabeldjur,
I Serra Lioa finns enhörningen. Likaså karbunkeln. När jag var i Serra Lioa såg jag en mörk natt på ett berg, på en del av berget som var kalt och utan träd, ett ljus som från en fackla, och då jag visste att där fanns varken hus eller väg, och då ljuset rörde sig och än tändes och än släcktes, frågade jag vad det var för ett ljus. Man sade mig att det kom från ett djur som på sitt huvud bär en sten som avgav detta ljus, och att detta var ett djur som aldrig gjorde något ont [que não fazia mal]. Då sade jag genast att det var en karbunkel.
Text skapas med lätthet ur känd urtext, även om den senare är fabulös. Donelha är i besittning av namnen och kan dela ut dem över föremålen med stor säkerhet. Han kan säga genast (att det var en karbunkel), och med detta bokstavligen sätta punkt för vidare observationer av det lysande djuret.
Då Donelha lider brist på namn förändras hans skrift. Den befrias från namnets tvång och rinner ut i ett slags textbild,
Det finns många träd, täckta av så väldoftande blommor av tusende slag och skepnader [feiçõis e manieras] att det gör en lycklig, därtill väldiga buskage av idel blommor. Jag har själv plockat en gren, femton händer lång, överallt täckt av blommor som på apelsinträdet, vita och gula, röda och violetta, och med ett litet blad, grönt som olivens, uppdykande mellan dessa blommor. Den tog jag med och visade för mina kamrater.
Donelha meddelar att han erfarit lycka, att han plockat grenar och visat dem för sina kamrater… Hör detta hemma i en skrift om handelns befrämjande i omrÃ¥det ämnad för en guvernör? NÃ¥gonstans pÃ¥ färden har Donelha stumnat och omdisponerat sitt lynne. Ögonblick av namnlöshet har lockat till häpnad, vänskaplighet — oskuld. Ã…nyo gör John Dees formel och alkemins räddningsscenario sig gällande, förvisso i det lilla och jordiska, i en man och hans plockande med blomster, men scenariot meddelar att det finns en punkt i varat ur vilket paradis kan Ã¥tervinnas, dÃ¥ den av häpnad slagna människan är inkapabel till ondska. Den drabbade erfar istället en överväldigande känsla av att minsta strandpryl är kostlig och oskattbar.
Ett symptom på häpnad delas av Ralegh och Donelha: De skinande kristallbergen. Före och efter häpnaden, i skrivelser till mecenaterna, i förord och tillägnanstexter, beskriver Ralegh fjärran som en brytbar plats vars berg betraktas som förråd av guld och diamant. Donelha ger sig ut i samma ärende - för studier i kommers. Men i resenarrativet, i häpnadens närhet, finns spåren av en synkantring mot något annat. Då Ralegh lägger ögonen på the mountaine of Christall är han långt gången, förbi hans blick har dragit tusende fåglar och väna hjortar i ett grönskande paradis, och hans ord om berget är inte längre mineralogens utan härlighetssökarens: Väldiga kyrktorn, med tusende klockor ringande in paradiset. Det väsentliga här är inte valet av urtext (kyrka, klockringning) utan synkantringen, bergets förvandling i Raleghs medvetande.
Kanske förlägger den av häpnad slagne en utopi i dessa kristallberg. En önskan om att det erfarna mÃ¥ fortsätta verka över tid och rum, gestaltad av ett skinande berg vid horisontlinjen? Ralegh siktade berget, men trängde inte vidare till dess fot och topp. Detsamma gällde Donelha. Även hos honom har berget, i detta ögonblick, upphört att vara brytbart, och orden som ägnas synen strävar inte längre mot tillägnan. Inte ett ord sägs om bergens eventuella rikedom. Donelha framhäver istället spektaklet och avstÃ¥ndet, och lÃ¥ter främmande människor, ägarna till dessa berg, bemänga skriften, som om han, trots att han inte ser dem, vill se dem där. Ljuspoesin, genom hav, luft, och berg, och ordet “Sosos” [Susu, Sosoo, Sousse] är en efterverkan av erfaren häpnad, synkantring, och den vänskaplighet Donelha fann inom sig vid betraktandet av en blommig gren:
Från havet har jag sett bergmassiven gnistra i solens strålar. På min fråga sades det mig att det var kristall som gnistrade där. Dessa berg är mycket höga och i det inre ser man höga toppar, vilka sägs vara Sosos land.
Summa apokryfa
[Sade Iesous:] Må den som söker icke sluta söka förrän han finner. Och då han funnit kommer han att uppröras, och då han upprörts kommer han att häpna, och i häpnaden kommer han att vila allhärskande.
Evangelium enligt Thomas. Att det utrangerats som apokryf är talande, ty det låter ana en apokryf syn på föreställningen om upptäckande, en syn mer befrändad med mexikaindianernas än vår.
Para mi solo recorrer los caminos que
tienen corazon, cualquier camino
que tenga corazon. Por ahi
yo recorro, y la unica prueba que vale
es atravesar todo su largo. Y por
ahi yo recorro mirando, mirando,
sin aliento.För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela dess längd. Och där färdas jag fram medan jag ser och ser och mister andan.
Don Juan av Yaqui, ur Carlos Castaneda,
Samtalen med Don Juan, översättning Anna Pyk.
Efter upptäckternas drömmeri följde koloniserandets rationalitet. Förnuftet känner inte besinning - det känner överhuvudtaget inget som inte är det likt. Utdömandet av upptäckarna som folkmordens förtrupper bör inte göras i hastigt mod. Hos dem kan döljas apokryfa källor till besinningens väsen: Spåren av häpnadens oförklarliga händelse.
¤